åhherregudarsskymning

Lovis piper, jag klappar. Pip, klapp, pip, klapp, pip.
Elsa: MAMMA?? jag vill gå UUUPP!!

Jaha, upp - var är morgonrocken, fryser som en hund, Piiiip, Lovis vill hänga på höften, Elsa är kissnödig, knäppa på bolibompa, fixa frulle (Lovis måste få mandarin i väntan på frukosten, annars bankar hon sitt lilla huvud mot matstolen och jag tror hon ska få hjärnskakning). Korvmacka och yoghurt till barnen, kaffe till mamman. Piiiip, Lovis är mätt och vill UUUPP, tvätta, byta, klä på och sätta ned, vika tvätt, hänga tvätt, torka golv, stol och bord efter frullen, Lovis kryper i VIMet, Elsa vill leka med pappas pyttelilla lego och får stänga dörren så inte Lovis kommer åt det. Piiiip, PIIIIIIIIP, Lovis accepterar inte riktigt den stängda dörren...phu.

Lovisen har varit lite krasslig och därmed extra gosig (bra, tycker resten av familjen) och jag har just fått uppleva ytterligare en såndär aha-vad-det-är-härligt-med-syskonkänsla.
SnorLovis kryper upp i Elsas knä och gnussar sin lilla snoriga nos mot hennes (vilket är svensklärarriktigt rätt nu då, bör jag egentligen skriva ut namnet här??) klänning varpå storasysterElsa utbrister "heeeej lilla gumman". De är så fina att jag blir grinfärdig flera gånger om dagen!

Om man måste plocka ur diskmaskinen fast den just gått klart och allt är skitvarmt kan man ha på sig fingervantar. Superbra!

Bolibompa visar ett program om insekter.

Elsa: Vad heter skalbagge på engelska?
Andreas: Beetle
E: Mhm, vad heter snigel på engelska?
jag: Snail
E:Mhm...vad heter soppa på engelska?
jag: Soppa? eeh, soup.
E: Jaha...men jag menar soppa..en anna soppa. S-oppa.
jag: en annan soppa?
E: Ja, som på Marimba...
jag: Marimba? På hotell Kantarell? En humla??
E: Neej. Inte som Marimba...en annan, Äsch. S-oppa, s-hoppa, s-hoppa...
jag: Jahaaaa, gräshoppa! grasshopper.

Det gäller att hänga med!! hehee...

Innan jag blev jag...mammaFiajaget, menar jag, var jag en annan sorts Fia. Förutom det mer obvious: lite smalare, lite snyggare och inte alls lika trött så var jag liksom...bara jag. Själv. Inte MIG själv, för jag känner mig mer som mig själv nu än då för jag är nog inte så partajjig jag...jag är nog mer åt parkhäng än barhäng.

Men jag sov när jag ville, jag åt när jag ville, läste en bok när jag ville och la mig på soffan när jag hade ont i huvudet. I dag när jag plockade upp byggklossar på biblioteket (för i Oxelösund får man leka på bibblan!!) kände jag att det bankade i skallen, så där härligt precis över höger öga...då tänkte jag som alla andra tvåbarnsmorsor som plockar klossar på bibblan, som ska klä på två snoriga barn en massa höstkläder, tvinga ner en bebis som illvrålar i en vagn, åka ner med en hiss gå nästan till busshållplatsen och vända för att snart4åringen är kissnödig, stress springa in och köpa tuggummi som man faktiskt HAR LOVAT, baxa in barnvagn på buss och åka hem och rulla köttbullar..att "nähepp du gode herr huvudvärk, nu får du faktiskt vänta för jag har helt enkelt inte tid just nu".

Så...nu sitter jag här vid datorn och njuter av två sovande barn och en bankande huvudvärk.

Det där med tvång är lite lurigt. Jag såg nåt program på tv för hundra år sen om en tjej som tvättade händerna hysteriskt, hela tiden...så skulle jag kunna bli. Lätt.
Men jag låter bli för det är så sinnessjukt jobbigt att fastna i sånt där. Periodvis har jag nog varit rätt nära en ocd-diagnos ;-D
Men det luriga...det luriga är att det finns ju lite lajtigare tvångstankar också. Jag kan exempelvis inte bara vrida ugnsratten till tolvan direkt utan jag måste vrida från ettan...knäppt. Jag kan inte heller ta på mig vänster sko först men det är ju bara larvtvång. Jag KAN absolut inte äta något som trillat ner från talriken och legat på bordet - aldrig. Över min döda kropp. Men det är inget jag mår dåligt för...det är ju bara att låta bli.

Jag mår däremot hysteriskt dåligt över det tvång som nu kommer närmre och närmre. Det vill säga alla ritualer gällande vinterkräkan. Jag är så fobiskt rädd att jag tvättar, spritar och undviker att ta i typ allt! Äter vitpepparkorn så fort jag hör talas om nån pappas kusins kompis son som eventuellt kräktes i förrgår.
Det ska bli slut med det!!
Från och med nu är jag inte rädd. Jag vägrar. Jag är inte rädd, inte rädd, inte rädd (jag är bara lite, lite psycho).

Tanken på att starta upp den här bloggen igen har väl funnits ett tag och efter ett badhusligt samtal med den gode G (inte Gud då men någon aldeles säkert lika trevlig!) så är nu saken biff.

Mitt förstaste inlägg måste ju naturligtvis handla om hur fantastiskt modig jag blivit...blev, i morse. Jag har gått och väntat rätt länge för jag har vetat att den här dagen skulle komma. Och nu. I morse så satt han där och hånlog mitt på hallmattan. En stor, fet otäcking till spindel - fy fasen jag ryser av blotta tanken och man skulle ju kunna tro (de som känner mig iaf) att jag tog barnen, krängde på mig en jacka (inga skor för där kan det ha krupit ner spindlar!!) och gick hemifrån osminkad och i pyamas. Men icke sa Nicke, med en Lovis på armen har man så att säga lite ansvar...så jag kastade en kokbok på honom! Sen kom det en till otäck rackare men han gick samma öde till mötes så nu hoppas jag att ryktet ska gå i spindelkretsar om att i det lilla röda radhuset bor en farlig spindelkrossare...så de andra hemskingarna håller sig borta. Vem som ska sprida ryktet är jag inte helt på det torra med men det ska väl lösa sig...